Under sin levnadstid kommer ALLA människor någon gång kontakt med helvetessjukdomen cancer. på ett eller annat sätt..att man drabbas själv, att en anhörig drabbas, att en bekant drabbas, en bekants bekant etc etc

Jag har ju mött cancersjuka i mitt yrke som undersköterska men i maj förra året kom cancern väldigt nära då min pappa fick diagnosen cancer i bukspottkörteln och det tog 2 månader i från det att han fick diagnosen till dess han tog sitt sista andetag...ett snabbt förlopp och det var ett rent helvete att vara den som stod vid sidan om kan jag säga.

Det är en väldig skillnad att arbeta med sjuka och ta hand om döende människor i sitt jobb och att vara den som tar hand om sin sjuka och döende pappa kan jag säga...det gick ju så fort och fastän jag visste att det bara var en väntan på döden så var jag varken redo eller beredd när väl den dagen kom.

Jag är enda barnet så jag tog på mig rollen att ordna med ALLT...både för pappa men även för mamma och vid sidan av det så skulle jag räcka till för min egen familj också. Någonstans där försvann jag själv....

Jag ordnade med plats på hospice åt pappa och det var nog det allra bästa jag kunde göra för honom...ett så underbart ställe för de som bara har en sak att vänta.

Jag praktiskt taget bodde hos min pappa på hospice under dessa 2 månader bortsett från någon dag då jag var tvungen att hälsa på min mamma och någon natt då jag bara var tvungen att få vara hemma med de mina för att överhuvudtaget orka.....i början åkte jag hem för att jobba mina nätter men det var inte hållbart så jag tog ut närståendepenning för annars hade jag nog brakat ihop rejält.

Det gjorde jag förvisso ändå efter det att allt var över men det hade nog kunnat slagit hårdare om jag bara kört på med allt som vanligt.

Pappa var i väldigt illa skick den dag som mamma skickade in honom med ambulans till sjukhuset efter det att han inte velat äta något på flera dagar och kräkts blod. Jag hade inte varit hem till mina föräldrar då innan på 3 månader så då jag klev in på sjukhussalen den där dagen den 15e maj 2016 så fick jag nästan en chock.
Pappa såg ut som en liten fågelunge där han låg i sin säng.
Det var i princip bara skinn och ben och pappa var alldeles gul på grund av att han utvecklat gulsot pga att tumören täppte till flödet för gallan.

Redan samma dag trodde jag pappas sista stund var kommen då han blev medvetslös och okontaktbar men han repade på sig...1.5 vecka var han på sjukhuset innan jag fick klart med plats på hospice åt honom och jag var hos honom på sjukhuset alla de dagarna utom en dag då jag skjutsade hem min mamma till sig då hon inte orkade vara kvar där på sjukhuset.

Så fick då pappa plats på hospice uppe vid sidsjön i Sundsvall och vilket underbart ställe...pappa fick ett rum med stora fönster med utsikt över sjön och med en bred balkongdörr där man kunde köra ut sängen till en stor altan som löpte längs hela hospicets sjösida. På rummet fanns även en bäddsoffa och i den fick vi anhöriga övernatta utan att det kostade någonting, det enda vi anhöriga behövde betala var om vi ville äta frukost eller annan mat.
Personalen var så välkomnande och varma och ävenom inte pappa sa något så tror jag att han kände att han hade det bra.

Pappa och jag pratade aldrig om det som skulle komma, inte ett ord nämndes om att han i princip var där för att dö utan i stället så sa pappa ofta "när jag kommer hem"...det gjorde så klart väldigt ont i mig men varje gång svarade jag att "det blir nog bra pappa".

Pappa hade ingen matlust men han älskade jordgubbar och choklad så det såg jag till att det alltid fanns...

Fredag den 10e juli så hämtade jag min mamma och min kusin och tog med dom ner till pappa, jag och min kusin lämnade mamma ensam med pappa en stund då och när vi sedan åkte därifrån så var det sista gången mamma smekte pappa på kinden. Morgonen därpå påvisade pappa att han hade ont och då först gick han med på att få något smärtstillande och sedan sov han i princip hela tiden fram till dess han somnade in för evigt.

På söndagen var det tänkt att jag skulle åka hem och sova hemma men såg rätt tydliga tecken på att pappa nog inte hade så lång tid kvar...och jag är glad att jag stannade kvar. Hela natten satt jag då i en fåtölj vid pappas säng, höll hans hand och smekte hans panna och kind.
Klockan 6 på måndagmorgon den 13 juli 2016 kändes döden väldigt nära så jag lade mig bredvid pappa med hans huvud på min arm, klockan 20 över 6 slog pappa upp ögonen för sista gången och jag låg och tittade in i dem med tårana sakta rinnandes nerför mina kinder...klockan 06.37 somnade pappa lugnt och stilla in där på min arm och just i det ögonblicket trodde jag att jag skulle gå sönder.

Jag resten mig ur sängen, lade till pappa i sängen och gick och öppnade balkongdörren för att släppa ut pappas ande, för att släppa själen fri...därefter larmade jag på personalen och som i en dimma ringde jag upp min mamma och berättade att pappa nu hade somnat och frågade ifall hon ville komma och se honom men det ville hon inte, hon tyckte hon sagt hejdå ett par dagar där innan och det fick jag ju respektera.

Efter samtal och omhändertagande av personalen så följde en av dom med mig in till pappa och vi tvättade och klädde honom...han såg så rofylld ut och hela hans ansikte var avslappnat och slätt, fri från smärta.

Tog kontakt med begravningsbyrån och de skulle komma och hämta honom inom någon timme.
Ringde min ena farbror och berättade att hans bror nu kommit till evig vila och sedan ringde jag en annan kusin till mig som bodde i närheten och hon frågade om hon fick komma och säga farväl till sin morbror...kändes skönt att hon kom och att någon mer än jag fick se pappa innan han lades i kistan.

När de från begravningsbyrån kom och skulle hämta pappa så frågade jag om jag fick vara med och hjälpa till att lägga ner honom i kistan och det fick jag....när locket skulle läggas på så sa jag till pappa att nu skulle han få åka hem, hem till sitt Torpshammar, och sedan så pussade jag på hans panna och sa "vi ses igen, älskar dig pappa"....sen hjälpte jag till att lägga på locket och såg de åka iväg hem med honom.

Lilla lilla pappa....tårarna rinner nerför mina kinder nu då jag skriver detta och det gör lika ont inombords att tänka på allt som det gjorde då. Jag saknar honom.....

Fattar inte att jag höll ihop hela vägen...FUCK CANCER !!!!

#fuckcancer #hospice #canceribukspottkörteln #närennäradör #döden #släppsjälenfri #mellannorrlandshospice #tacksamattjagvardär 

Sommaren det år jag skulle fylla 16 så började jag min bana inom vården då jag fick sommarjobb på ett vårdhem...inget jag ville egentligen men det enda sommarjobb som jag fick.

Stället jag var på var ett vårdhem där de som bodde hade olika typer av störningar, psykiska problem men de flesta skulle jag vilja kalla instutionsskadade då de bott på diverse olika istutioner sedan de var barn...minns att en av de som bodde där blivit inlämnad då han var nyfödd pga att han föddes med vattenskalle, en annan pga att han inte kunde prata...hade dessa fötts på senare tid hade de nog kunnat haft fullt normala liv men....jaaaa, många människoöden fanns där på mitt första jobb.

Efter den sommaren så visste jag att det var inom vården jag ville arbeta och det är vad jag gjort sedan dess...har arbetat på demensboende, sjukhem, servicehem, som personlig assistens, på säbo och just för tillfället är jag på ett äldreboende.

Har ALLTID trivts och känt mig tillfreds med mitt jobb men på sista tiden har känslan av att jag håller på ledsna gjort sig påmind...känslan att vilja göra något annat.
Visst, jag skulle vilja fortsätta inom vården men då arbeta inom nåt annat område eller vad man säger...har ju alltid arbetat med gamla människor så kanske jag skulle vilja hitta ett arbete där man arbetar med yngre brukare, kanske skulle jag kunna tänka mig jobba på sjukhus...att jobba som undersköterska på bb eller förlossningen vore ju drömmen men jag lär nog bli fast i det jobb jag har och det känns lite så där just nu.

Förstår inte alls varför det känns så här just nu...känns liksom inte alls bra :(
Känner liksom inte att jag räcker till så som jag skulle vilja längre....

#undersköterska #trivsintemedmittjobb #ledsamt #äldrevård #villgöranågotannat