Något som många lider av men som få vågar prata om.
Förstår inte varför man ska skämmas eller hymla om att man inte mår bra av en eller annan anledning.
Folk går omkring och skrattar och ler men jag törs nästan slå vad om att deras insida inte alls alltid överrensstämmer med det de visar utåt...

När jag var 18 år fick jag min första panikångestattack, inget jag visste om just då utan jag trodde snarare jag höll på få en hjärtattack. Det hela höll i sig i ungefär 10 minuter men sen var allt precis som vanligt igen...och så var det i nästan 13 år innan det var dags för nästa och sedan dess har den kommit och gått.

I början trodde jag ju vid varje tillfälle att det var en hjärtattack och åkte in till akuten men till sist så insåg jag att det inte var något farligt...något väldigt otäckt dock men inte farligt, och jag lärde mig hantera det.

Depression har jag nog haft till och från ända sedan jag var i tonåren då jag tycker att jag alltid känt mig illa till mods till och från men 2009 ramlade jag omkull fullständigt i en riktigt djup depression med självskadebeteende och viljan att försvinna ifrån allt och jag orskade mig mkt ont under en period...just där och då var verkligen allt svart och jag trodde aldrig att det skulle vända, trodde aldrig jag skulle kunna må bra igen...men jag tog mig upp ur det mörka och jag fann mig själv igen och jag fann även lyckan.

MEN....depressionen liksom ångesten finns med mig och det greppar sitt tag om mig emellanåt och de stunderna är verkligen skitjobbiga!!!

Kan ju beskriva hurdan en panikångestattack ter sig för mig...rätt som det är börjar det sticka längs efter halsen, hjärtat börjar rusa så snabbt och varje hjärtslag hörs i mitt huvud, ansiktet domar och det sticker i läpparna, händer och fingrar domnar och sticker, trycker över bröstet och vart andetag känns jobbiga och känns som de vore mina sista och jag blir varm och kall om vartannat. Jaa, ungefär så kan jag beskriva det hela...

Otäckt, olustigt men som sagt inte farligt.

Depressionen ligger latent i kroppen på mig och det behövs oftast inte mycket föränn den gör dig påmind...skillnaden nu är att jag inte gräver ner mig helt och hållet men jag gråter mycket och kan känna mig väldigt låg och ledsen.
Hopplöshet är också något jag kan känna emellanåt och det hör ihop med depression har jag fått sagt till mig.

Det värsta jag vet är att höra någon säga till mig "men ryck upp dig", "skärp dig", "men det är väl bara å tänka positivt"....det är liksom inte alls å bara! Säger man till en människa som brutit benet att bara resa sig upp och gå? Nää....å man säger inte åt en med ångest eller depresson att rycka upp sig eller skärpa sig heller.

Jag vill känna förståelse och stöttning men tyvärr gör jag inte alltid det, ej ens ifrån min sambo...den person som jag egentligen behöver det mest ifrån. Bara det kan få mig att känns mig ledsen...

#ångest #panikångest #depression #attmådåligt