Ända sedan jag var barn så har jag tyckt om att sjunga och jag var nog inte många år då jag stod med hopprepet som mikrofon och sjöng för min mamma och pappa...

Det sjöngs till Irene Cara, Gyllen Tider, Carola, The Pinks, Kikki Danielsson mfl mfl

Drömde om att bli artist men se så blev det aldrig...fast drömmen om att få sjunga för människor finns ju fortfarande kvar och den komemr nog finnas med genom hela livet.

Kör har jag däremot sjungit i och under ett par år så sjöng jag i en gospelkör och tillsammans med den gjorde vi flertalet koncerter tillsammans med Cyndeé Peters, som jag för övrigt tycker är en oerhört duktig sångerska.
Har även sjungit med i något som hette "toner för miljoner" då jag var yngre...det var en stor körträff kan man väl kalla det med körer från hela landet som körade till olika artister. Två gånger var jag och den kyrkokör som jag sjöng i då med i detta och det var enormt kul...

Nu sjunger jag i en kyrkokör och det är mest framträdanden i kyrkan som vi håller på med, medverkan vid olika gudstjänster och andra tillställningar i kyrkan. Jag tycker bäst om den tid som nu ska komma med advent och jul...och att medverka vid midnattsmäss på julaftonsnatten och julottan på juldagsmorgonen är något speciellt, något väldigt varmt och speciellt. Vi har också en julkoncert på gång och den ser jag också fram emot väldigt mycket.

Under perioder i mitt liv har jag skrivit en hel del texter och dikter...har en dröm om att kunna få tonsätta dessa någon gång men hur det ska gå till vet jag inte riktigt eftersom jag själv inte kan spela något instrument. Men det är iofs inte för sent att lära sig det heller så vem vet....jag håller drömmen vid liv!

#sång #drömmar #kyrkokör #sjunga #julen

Är det någon som haft den känslan någon gång? Att du känt dig ensam fastän du har människor runtom dig?

Den känslan kommer över mig ibland och det är ingen rolig känsla.

Sedan jag flyttade hit till min sambo för 2½ år sedan så kan jag inte påstå att jag har någon direkt vän som jag umgås med. Jag har mina arbetskamrater men det är ingen av dessa som jag umgås med vid sidan av jobbet.
Eftersom jag jobbar nätter så har jag ju alla mina dagar fria kan man säga och vad gör jag då? Jo sitter mest hemma...ensam!

Min sambo jobbar dagtid måndag-fredag så vi har bara kvällarna tillsammans och då jag jobbar nätter så ligger jag oftast och sover då han kommer hem...så jaaa, jag kan känna mig ensam bland andra ibland...konstigt egentligen att man kan känna så.

#ensamhet #känslor

Ja det är jag och många med mig.

Har en anställning i det man kallar för "bemanningen" men har haft turen att ha fått ett nattvikariat på ett äldreboende och vet därför exakt hur jag ska arbeta. Som bemanningenspersonal får man ju annars "jaga ihop" sina timmar och själv se till att man får ihop dom, något jag skulle tycka var superstressande och det fixar inte jag riktigt så jag hoppas ju att få gå kvar på nattvikariatet så länge det bara går.

Finns ytterligare en anledning till att jag helst arbetar nätter och det är att jag på så vis får mest tid med mina barn som ju bara är hos mig och min sambo på helgerna och loven...jobbar jag nätter så har jag ju nästan hela dagarna tillsammans med dom till skillnad för om jag skulle jobba dagar eller kvällar då det går bort många timmar.

Att arbeta natt är dock inget som passar alla eftersom det gäller att kunna få bra sömn.
Många tror också att det är väldigt lättsamt att jobba nätter till skillnad från att jobba dag och kvällstid men se det kan jag säga inte alls stämmer...på nätterna arbetar vi själva och det kan faktiskt köra ihop sig rätt rejält om det händer att flera larmar samtidigt eller om flera är uppe och irrar på. Visst kan det vara väldigt lugnt också men det kan det ju vara på dagarna och kvällarna också.

Sen har det visat sig att vi som nattarbetare har en ökad risk för diverse sjukdomar men hurvida man ska tro på det vet jag inte...jag trivs med nattjobb och hoppas få fortsätta jobba nätter.

#nattarbete #undersköterska #äldreomsorg #uska

Något som många lider av men som få vågar prata om.
Förstår inte varför man ska skämmas eller hymla om att man inte mår bra av en eller annan anledning.
Folk går omkring och skrattar och ler men jag törs nästan slå vad om att deras insida inte alls alltid överrensstämmer med det de visar utåt...

När jag var 18 år fick jag min första panikångestattack, inget jag visste om just då utan jag trodde snarare jag höll på få en hjärtattack. Det hela höll i sig i ungefär 10 minuter men sen var allt precis som vanligt igen...och så var det i nästan 13 år innan det var dags för nästa och sedan dess har den kommit och gått.

I början trodde jag ju vid varje tillfälle att det var en hjärtattack och åkte in till akuten men till sist så insåg jag att det inte var något farligt...något väldigt otäckt dock men inte farligt, och jag lärde mig hantera det.

Depression har jag nog haft till och från ända sedan jag var i tonåren då jag tycker att jag alltid känt mig illa till mods till och från men 2009 ramlade jag omkull fullständigt i en riktigt djup depression med självskadebeteende och viljan att försvinna ifrån allt och jag orskade mig mkt ont under en period...just där och då var verkligen allt svart och jag trodde aldrig att det skulle vända, trodde aldrig jag skulle kunna må bra igen...men jag tog mig upp ur det mörka och jag fann mig själv igen och jag fann även lyckan.

MEN....depressionen liksom ångesten finns med mig och det greppar sitt tag om mig emellanåt och de stunderna är verkligen skitjobbiga!!!

Kan ju beskriva hurdan en panikångestattack ter sig för mig...rätt som det är börjar det sticka längs efter halsen, hjärtat börjar rusa så snabbt och varje hjärtslag hörs i mitt huvud, ansiktet domar och det sticker i läpparna, händer och fingrar domnar och sticker, trycker över bröstet och vart andetag känns jobbiga och känns som de vore mina sista och jag blir varm och kall om vartannat. Jaa, ungefär så kan jag beskriva det hela...

Otäckt, olustigt men som sagt inte farligt.

Depressionen ligger latent i kroppen på mig och det behövs oftast inte mycket föränn den gör dig påmind...skillnaden nu är att jag inte gräver ner mig helt och hållet men jag gråter mycket och kan känna mig väldigt låg och ledsen.
Hopplöshet är också något jag kan känna emellanåt och det hör ihop med depression har jag fått sagt till mig.

Det värsta jag vet är att höra någon säga till mig "men ryck upp dig", "skärp dig", "men det är väl bara å tänka positivt"....det är liksom inte alls å bara! Säger man till en människa som brutit benet att bara resa sig upp och gå? Nää....å man säger inte åt en med ångest eller depresson att rycka upp sig eller skärpa sig heller.

Jag vill känna förståelse och stöttning men tyvärr gör jag inte alltid det, ej ens ifrån min sambo...den person som jag egentligen behöver det mest ifrån. Bara det kan få mig att känns mig ledsen...

#ångest #panikångest #depression #attmådåligt 

Jag är en utav många många i vårt land som är skuldsatt...och det upp över öronen.
Allt detta pga en separation där följden blev ett väldigt psykiskt dåligt mående som i sin tur ledde till en lååååång sjukskrivning där jag till sist blev "nollad" och följden av sjukskrivningen blev att jag blev uppsagd från mitt arbete.

Innan allt detta hade jag bara ett enda relativt litet lån och i övrigt bara fasta kostnader...hade det väldigt bra med min familj och allt.

Ramlade ner i en väldigt djup depression i samband med det att jag blev lämnad och var inlagd i ett halvår på psyk innan jag fick huvudet ovanför vattenytan.
Under dessa 6 månader tog jag massa onödiga lån och krediter och när jag sen blev både nollad och uppsagd så falerade ju allt...

Till sist kom jag till en punkt där allt kändes för hopplöst och då sket sig i princip allt...räkningarna hamnade på hög och skulderna växte sig enorma hos både inkassobolag och hos kronofogden.

I början av detta år kände jag att jag måste ta tag i allt och gick till kommunen och pratade med en skuldrådgivare som hjälpte mig ansöka om skuldsanering och jag har precis fått veta att de börjat processen åt mig så nu bara hoppas jag att jag blir beviljad detta...vet inte riktigt vad jag tar mig till om jag inte blir det, då bryter jag nog ihop på riktigt tror jag!

Mår så klart skitdåligt över att det blivit så här och jag förbannar mig själv många gånger men jag vet som sagt att jag inte är ensam...vet att det finns många med mig som kämpar med skulder som uppkommit av olika anledningar.

Jag skäms dock inte...utan pratar rätt öppet om detta. För varför ska jag skämmas och för vad ska jag skämmas?

Nu går jag dock med en enorm klump i magen och den lär väl förbli däri till dess jag vet hur det blir med allt....håll en tumme för mig, snälla.

#skuldsatt #skuldsanering #deprimerad #ontimagen #hamnadefelilivet

Under sin levnadstid kommer ALLA människor någon gång kontakt med helvetessjukdomen cancer. på ett eller annat sätt..att man drabbas själv, att en anhörig drabbas, att en bekant drabbas, en bekants bekant etc etc

Jag har ju mött cancersjuka i mitt yrke som undersköterska men i maj förra året kom cancern väldigt nära då min pappa fick diagnosen cancer i bukspottkörteln och det tog 2 månader i från det att han fick diagnosen till dess han tog sitt sista andetag...ett snabbt förlopp och det var ett rent helvete att vara den som stod vid sidan om kan jag säga.

Det är en väldig skillnad att arbeta med sjuka och ta hand om döende människor i sitt jobb och att vara den som tar hand om sin sjuka och döende pappa kan jag säga...det gick ju så fort och fastän jag visste att det bara var en väntan på döden så var jag varken redo eller beredd när väl den dagen kom.

Jag är enda barnet så jag tog på mig rollen att ordna med ALLT...både för pappa men även för mamma och vid sidan av det så skulle jag räcka till för min egen familj också. Någonstans där försvann jag själv....

Jag ordnade med plats på hospice åt pappa och det var nog det allra bästa jag kunde göra för honom...ett så underbart ställe för de som bara har en sak att vänta.

Jag praktiskt taget bodde hos min pappa på hospice under dessa 2 månader bortsett från någon dag då jag var tvungen att hälsa på min mamma och någon natt då jag bara var tvungen att få vara hemma med de mina för att överhuvudtaget orka.....i början åkte jag hem för att jobba mina nätter men det var inte hållbart så jag tog ut närståendepenning för annars hade jag nog brakat ihop rejält.

Det gjorde jag förvisso ändå efter det att allt var över men det hade nog kunnat slagit hårdare om jag bara kört på med allt som vanligt.

Pappa var i väldigt illa skick den dag som mamma skickade in honom med ambulans till sjukhuset efter det att han inte velat äta något på flera dagar och kräkts blod. Jag hade inte varit hem till mina föräldrar då innan på 3 månader så då jag klev in på sjukhussalen den där dagen den 15e maj 2016 så fick jag nästan en chock.
Pappa såg ut som en liten fågelunge där han låg i sin säng.
Det var i princip bara skinn och ben och pappa var alldeles gul på grund av att han utvecklat gulsot pga att tumören täppte till flödet för gallan.

Redan samma dag trodde jag pappas sista stund var kommen då han blev medvetslös och okontaktbar men han repade på sig...1.5 vecka var han på sjukhuset innan jag fick klart med plats på hospice åt honom och jag var hos honom på sjukhuset alla de dagarna utom en dag då jag skjutsade hem min mamma till sig då hon inte orkade vara kvar där på sjukhuset.

Så fick då pappa plats på hospice uppe vid sidsjön i Sundsvall och vilket underbart ställe...pappa fick ett rum med stora fönster med utsikt över sjön och med en bred balkongdörr där man kunde köra ut sängen till en stor altan som löpte längs hela hospicets sjösida. På rummet fanns även en bäddsoffa och i den fick vi anhöriga övernatta utan att det kostade någonting, det enda vi anhöriga behövde betala var om vi ville äta frukost eller annan mat.
Personalen var så välkomnande och varma och ävenom inte pappa sa något så tror jag att han kände att han hade det bra.

Pappa och jag pratade aldrig om det som skulle komma, inte ett ord nämndes om att han i princip var där för att dö utan i stället så sa pappa ofta "när jag kommer hem"...det gjorde så klart väldigt ont i mig men varje gång svarade jag att "det blir nog bra pappa".

Pappa hade ingen matlust men han älskade jordgubbar och choklad så det såg jag till att det alltid fanns...

Fredag den 10e juli så hämtade jag min mamma och min kusin och tog med dom ner till pappa, jag och min kusin lämnade mamma ensam med pappa en stund då och när vi sedan åkte därifrån så var det sista gången mamma smekte pappa på kinden. Morgonen därpå påvisade pappa att han hade ont och då först gick han med på att få något smärtstillande och sedan sov han i princip hela tiden fram till dess han somnade in för evigt.

På söndagen var det tänkt att jag skulle åka hem och sova hemma men såg rätt tydliga tecken på att pappa nog inte hade så lång tid kvar...och jag är glad att jag stannade kvar. Hela natten satt jag då i en fåtölj vid pappas säng, höll hans hand och smekte hans panna och kind.
Klockan 6 på måndagmorgon den 13 juli 2016 kändes döden väldigt nära så jag lade mig bredvid pappa med hans huvud på min arm, klockan 20 över 6 slog pappa upp ögonen för sista gången och jag låg och tittade in i dem med tårana sakta rinnandes nerför mina kinder...klockan 06.37 somnade pappa lugnt och stilla in där på min arm och just i det ögonblicket trodde jag att jag skulle gå sönder.

Jag resten mig ur sängen, lade till pappa i sängen och gick och öppnade balkongdörren för att släppa ut pappas ande, för att släppa själen fri...därefter larmade jag på personalen och som i en dimma ringde jag upp min mamma och berättade att pappa nu hade somnat och frågade ifall hon ville komma och se honom men det ville hon inte, hon tyckte hon sagt hejdå ett par dagar där innan och det fick jag ju respektera.

Efter samtal och omhändertagande av personalen så följde en av dom med mig in till pappa och vi tvättade och klädde honom...han såg så rofylld ut och hela hans ansikte var avslappnat och slätt, fri från smärta.

Tog kontakt med begravningsbyrån och de skulle komma och hämta honom inom någon timme.
Ringde min ena farbror och berättade att hans bror nu kommit till evig vila och sedan ringde jag en annan kusin till mig som bodde i närheten och hon frågade om hon fick komma och säga farväl till sin morbror...kändes skönt att hon kom och att någon mer än jag fick se pappa innan han lades i kistan.

När de från begravningsbyrån kom och skulle hämta pappa så frågade jag om jag fick vara med och hjälpa till att lägga ner honom i kistan och det fick jag....när locket skulle läggas på så sa jag till pappa att nu skulle han få åka hem, hem till sitt Torpshammar, och sedan så pussade jag på hans panna och sa "vi ses igen, älskar dig pappa"....sen hjälpte jag till att lägga på locket och såg de åka iväg hem med honom.

Lilla lilla pappa....tårarna rinner nerför mina kinder nu då jag skriver detta och det gör lika ont inombords att tänka på allt som det gjorde då. Jag saknar honom.....

Fattar inte att jag höll ihop hela vägen...FUCK CANCER !!!!

#fuckcancer #hospice #canceribukspottkörteln #närennäradör #döden #släppsjälenfri #mellannorrlandshospice #tacksamattjagvardär 

Sommaren det år jag skulle fylla 16 så började jag min bana inom vården då jag fick sommarjobb på ett vårdhem...inget jag ville egentligen men det enda sommarjobb som jag fick.

Stället jag var på var ett vårdhem där de som bodde hade olika typer av störningar, psykiska problem men de flesta skulle jag vilja kalla instutionsskadade då de bott på diverse olika istutioner sedan de var barn...minns att en av de som bodde där blivit inlämnad då han var nyfödd pga att han föddes med vattenskalle, en annan pga att han inte kunde prata...hade dessa fötts på senare tid hade de nog kunnat haft fullt normala liv men....jaaaa, många människoöden fanns där på mitt första jobb.

Efter den sommaren så visste jag att det var inom vården jag ville arbeta och det är vad jag gjort sedan dess...har arbetat på demensboende, sjukhem, servicehem, som personlig assistens, på säbo och just för tillfället är jag på ett äldreboende.

Har ALLTID trivts och känt mig tillfreds med mitt jobb men på sista tiden har känslan av att jag håller på ledsna gjort sig påmind...känslan att vilja göra något annat.
Visst, jag skulle vilja fortsätta inom vården men då arbeta inom nåt annat område eller vad man säger...har ju alltid arbetat med gamla människor så kanske jag skulle vilja hitta ett arbete där man arbetar med yngre brukare, kanske skulle jag kunna tänka mig jobba på sjukhus...att jobba som undersköterska på bb eller förlossningen vore ju drömmen men jag lär nog bli fast i det jobb jag har och det känns lite så där just nu.

Förstår inte alls varför det känns så här just nu...känns liksom inte alls bra :(
Känner liksom inte att jag räcker till så som jag skulle vilja längre....

#undersköterska #trivsintemedmittjobb #ledsamt #äldrevård #villgöranågotannat 

till en blogg med väldigt blandat innehåll...med saker jag vill berätta.
Om livet som varit, om livet som är...om tankar och känslor...om frågor och funderingar.
Om vardagen och allt som händer i den...om jobb, om barn, om familjen.
Ja....om det som jag får lust att skriva helt enkelt.

I detta inlägg, mitt första, så lämpar det sig väl med en liten kort och enkel presentation kan jag tycka.

Jag som har denna blogg är en kvinna av årgång 1972 som är bosatt i vackra Hälsingland.
(fotot är taget från vår altan)
Sambo med världens underbaraste, har två egna barn och två vuxna bonusar.
Undersköterska till yrket.

Japp, det är jag det...välkomna som sagt!

#presentation #välkomna #hälsingland #sambo #mamma #undersköterska #vackrasteplatsenpåjordenärhemma